woooh

Okej. När jag kom till världen var jag min pappas allt. Han älskade mig mer än livet självt och gjorde allt i sin makt för att jag skulle få ett bra liv. Mitt första ord var "dator", sedan lärde jag mig att säga "pappa" och sist "mamma". Jag älskade honom också. Han var min sjörövarkung över de sju haven, min stolthet och min trygghet. Tillsammans var vi oslagbara. En gång precis när min syster föddes, åkte jag och pappa själva iväg på semester till Grekland. Han tog med mig på en massa äventyr. Vi besökte alla släktingar, han lärde mig grekiska. Vi badade i havet och jag red på hans rygg i vågorna. Han var min delfin och jag var hans prinsessa. 

 

Min pappa var 44 år gammal när jag föddes, men i takt med att jag växte, märktes det också hur pappa blev äldre. Inte nog med att han var född i en helt annan generation än de flesta andra 90-talsföräldrar. Han var också född i ett annat land, i en helt annan kultur och med en helt annan uppfostran. Dessa skillnader märkes inte så mycket i början, när vi bara var en liten familj på tre personer och mamma och pappa älskade varandra, men i takt med att åren gick och barnen blev fler, blev skillnaderna också tydligare. 

 

Avgörande blev när pappa blev arbetslös och deprimerad. Då var jag kanske nio år gammal. Jag minns inte i vilken ordning det hände, jag minns bara att han låg på soffan. Om han från början varit en stereotypisk man, född på 50-talet, som inte hjälpte till särskilt mycket i hemmet eller överhuvudtaget, så var det inget jämfört med nu. Han lyftte inte ett finger. Han vaknade aldrig på morgonen innan vi skulle till skola och dagis längre. Han åt aldrig frukost med oss, han lagade aldrig mat till oss, han frågade aldrig hur vi hade det och han såg aldrig när jag hade nya kläder eller ritat en teckning till honom. Han bara låg där och pillade med sina apparater. Enda gången jag minns honom resa sig var efter att jag hört mamma desperat tjata på honom att hjälpa till eller åtminstone flytta på benen så att hon kunde dammsuga under hans fötter vid soffan.

 

Ibland var det nästan som att jag försökte provocera fram ett bråk mellan oss. För att något, bara något skulle hända. Kunde handla om att jag bråkade med mina syskon framför honom för att han skulle reagera, eller att jag bråkade med honom. Kanske sparkade på hans fula, äckliga fötter som bara var i vägen eller slog honom på hans tjocka, hårda mage. Jag minns inte. Jag bara minns att jag visste att någonting var fel. Speciellt när han sparkade eller slog tillbaka och bara "skulle visa hur det kändes". Att något var fel hade jag egentligen fattat ända sedan dagis då jag kom hem till kompisar, vars pappor var mycket snällare och roligare än min. Eller som den gången när jag hade gjort något dumt och han bände mig över knät, drog ner byxorna på mig och gav mig smisk på min nakna rumpa. Av någon anledning så visste jag redan som väldigt liten, att så här gör man bara inte mot ett barn.

 

Trots allt det här, så hade jag inte tappat förtroendet för min pappa helt än. Det skulle dröja ytterligare några år. Istället handlade det mycket om bråk, att hålla uppe en lycklig fasad utåt inför grannar, vänner och släkt. Vi alla var väldigt duktiga på detta. Mamma bakade bröd och bjöd in till middag och pappa reste sig upp ur soffan och utbrast att det var hans "älskade fru som har gjort detta!" och åh, vad vi är lyckliga. Drog henne till sig och tvingade på sig en ordentligt, äcklig blöt kyss. Inte särskilt besvarad från mammas håll. Jag var liten, men sånt förstår man som barn. Barn förstår så himla mycket mer än vad man kan tro. 

 

Det började knaka ordentligt i fogarna när mamma för första gången uttryckte att hon ville skilja sig. Det sade hon aldrig till oss då och kanske var det väl lika bra, eftersom hon inte vågade göra slag i saken. Vad det berodde på är en historia i sig. I samband med detta började min pappa också bli än mer aggressiv. Mot mamma var han kränkande i ord och man kunde ofta höra honom skrika på henne nere i köket. Och mot oss barn, men främst mot mig kunde han ibland utöver skriken, även bli fysisk. Jag vet inte varför jag gjorde som jag gjorde. Om det var storasystern i mig eller varför jag såg mig som familjens beskyddare, men jag ställde mig alltid emellan honom och mina syskon, eller min mamma.

 

Det var jag som tog smällarna. Bråken, orden, våldet, skulden. Jag blev det svarta fåret i familjen, utan att någon märkte det. För ingen annan lyckades provocera fram så mycket ilska hos honom, som jag. Ingen blev tagen i nacken, släpad ner för trappan, dragen i håret, örat, puttad in i väggen, sparkad på ner i golvet. Ingen blev lika utsatt som jag. Det är kanske också därför jag blir så jävla besviken och arg över att alla verkar ha glömt. Att alla verkar ha glömt vad han utsatte mig för. Att alla verkar ha glömt hur jag kämpade för mina syskon och min mamma. "Det är mycket enklare att bara glömma." säger mamma ibland. Jag glömmer aldrig. 

 

Ibland hände det att han kom upp på mitt rum och grät. Lade sig bredvid mig i sängen och grät, strök mig över håret och sade till mig att "Snälla, snälla, Elsa sluta bråka med mig så mycket så att det blir bra. Så att det blir bra mellan mamma och mig igen. Om du gör det så lovar jag att aldrig göra så mot dig igen. Är vi vänner nu? Älskade Elsa." och gav mig stora gråtdränkta pussar i ansiktet, fastän jag bad honom att gå. Pussar som jag inte ville ha. Det var så äckligt att se min pappa bli så svag. Att se min beskyddare och hjälte gå förlorad. Jag hatade när han grät på det där viset. Jag ville bara att han skulle försvinna.

 

På det här viset fortsatte det ett bra tag ända till någon gång i början av januari, 2008. Då skulle jag precis fylla 14 och var mitt inne i puberteten. Bråkade ännu mer med pappa och började ifrågasätta min familjesituation mer och mer. Så kom i alla fall den där dagen. Mamma var på jobbet och pappa var hemma som vanligt, fem år senare och fortfarande arbetslös. Jag, min lillebror, min lillsyster och hennes bästa kompis var också hemma vid tillfället. Det är tre år mellan varje syskon, så de var i mina ögon fortfarande ganska små. Jag minns inte alls vad det var vi började bråka om, men jag och min bror tjafsade i alla fall om något. Min bror slängde till med något skällsord, varpå pappa vänder sig till mig och menar att det måste ha varit jag som har lärt honom sådana fula ord och att jag borde skämmas. Jag släpper fokus på mitt och brorsans bråk helt och börjar istället argumentera med min far. Diskussionen trappas upp på några sekunder och snart står jag ovanför honom i trappan.

 

Han skriker så spottet flyger och han är riktigt, jävla obehaglig. Jag är rädd för honom, men samtidigt arg för att han kränker min frihet. Han har betett sig som ett barn större delen av min uppväxt och ändå vill han bestämma att jag ska gå upp på mitt rum, vilket jag inte vill. Så jag puttar honom, varpå han smäller till mig med en öppen handflata i ansiktet. Det gör inte speciellt ont, men både han och jag såg vad han gjorde och jag ser paniken växa i hans ögon, samtidigt som jag nästan känner triumf. Äntligen något som någon kommer att ta på allvar! Plötsligt tappar han besinningen och börjar gasta om att jag försökte mörda honom genom att putta ner honom i trappan. Att det bara var självförsvar. Att jag är galen! Jag försöker klämma mig förbi pappas tjocka kropp ner igen. Mitt rum är min flyktzoon, det får inte bli mitt fängelse, men han är snabbare än jag. Han grabbar tag i mig, bär upp mig och slänger mig på sängen så att jag slår huvudet i väggen. Jag rusar upp och han slänger ner mig igen. Fyra gånger händer samma sak.

 

Sedan går han. Stänger dörren. Jag springer efter. Smäller upp dörren och puttar omkull min mycket förvånade pappa. Sedan sätter jag fart mot trappan, men han hinner få tag i min fot och slänger mig i marken. Sätter sig med sin 110-kilos kropp över mig så att jag inte kan röra mig och tar sedan tag så hårt att jag tappar andan och slänger in mig i mitt rum igen. När han har smällt igen dörren om mig hör jag hur han börjar dra ut alla telefonsladdar. På något vis lyckas jag gömma min egen mobiltelefon för honom. Jag vet varför han gör så här. Han vill inte att jag ska kunna berätta för någon om det som just hänt.

 

Jag kan riktigt höra hur pappa frustar runt på nedervåningen och hur min lillebror gråter. Han vet inte var han ska ta vägen och än idag tror jag att den här händelsen har präglat min bror. Med skakande händer och darrig röst ringer jag sedan mamma och berättar vad som hänt. Jag minns inte vad hon sade, men jag minns att jag fick en känsla av att hon faktiskt skulle ta tag i problemet den här gången. Att den här gången var det allvar. Sedan kommer pappa åter upp igen, lägger sig bredvid mig i sängen och gråter. "Snälla, snälla Elsa säg ingenting till mamma. Hon kommer vilja skiljas då och det vill vi ju inte eller hur? Älskade Elsa, om du bara slutar bråka med mig så mycket så kommer allt bli bra." Jo, jag vill att ni ska skiljas. Om jag fick en önskning i hela, jävla värden, så skulle det vara just, precis det.